* ”Perioden 1965–1975 var *’kristalliseringsstadiet’ av hypertermins utveckling, då stabila skolor och trender inom hypertermi började ta form. Den är **märkt med namnet Manfred von Ardenne*, som var en framstående tysk fysiker aktiv inom onkologi. Von Ardennes exempel är mycket demonstrativt för att visa hypertermins inre evolutionsmönster av några skäl:

• För det första var han *en man med ett extraordinärt sinne, som vanligtvis låg ett steg före världshypertermin, och som snabbt bytte koncept och tekniska lösningar om de inte var effektiva.*
• För det andra var *hans fysiska och tekniska kunskaper absolut överlägsna på global nivå, och hans tekniska anläggningar var praktiskt taget obegränsade.*
• För det tredje var han en oberoende forskare i det socialistiska Östtyskland; därför påverkades hans forskning och praktik inte av kommersiella fördomar och var inte bunden till någon teknik och dess kommersialisering, som oundvikligen hände i västvärlden.
• För det fjärde var han VD för sitt eget forskningsinstitut och var därför helt fri i sin forskning.
• För det femte verkar det som att hans forskning inte var ekonomiskt begränsad.
• För det sjätte och mycket viktigt, han var inte begränsad till hypertermi på något sätt, eftersom han sökte ett botemedel mot cancer som helhet.

Den komplexa effekten av dessa faktorer skapade den extraordinära miljön för hypertermiforskning och utveckling, och det är mycket intressant att undersöka vilket resultat som uppnåddes under dessa unika omständigheter.

Von Ardenne började sin aktivitet inom onkologi 1965 när han utvecklade ett tvåkammars hypertermibad med huvudkylning. Redan i de första in vitro-experimenten som utfördes 1965 bekräftade han tumörers selektiva termokänslighet [99] och presenterade snart vid Heidelbergs universitet sitt koncept för cancerkemoterapi i flera steg [100,101] baserat på kombinationen av extrem hypertermi och tumörförsurning med DL-glyceraldehyd.

År 1966 tillkännagav han ”upptäckten av ett fält av nästan oändlig selektivitet mellan cancerceller och friska celler vid cancerterapi med extrem hypertermi” [102] *som startade den globala ”hypertermi-kapplöpningen”.*

Den allmänna tonen i von Ardennes tidiga arbeten tyder på att han initialt trodde att hypertermi var en oberoende, giftfri och selektiv cancerbehandling och, tydligen, hade napoleonska planer för en enstegslösning på alla cancerbehandlingsproblem baserade på hypertermi. Under tiden — det verkar, redan 1967 — stötte von Ardenne på fenomenet med icke-jämförbarhet av in vitro- och in vivo-resultat [103] och konfronterades också med problemet med hypertermins otillräckliga effektivitet, vilket återspeglades i den *aktiva sökandet efter termosensibilisatorer*. Många av dem testades mellan 1967 och 1969, inklusive menadion, vars effekt i sin tur förstärktes av metylenblått [104]; aterbin [105], progesteron [106], och dimetylstilbestrol [107], Tween 80 [108], vitamin A [109], dimetylsulfoxid [109] och antikroppar.

Så småningom *försökte von Ardenne attackera cancer med en cocktail av modifierare [108], inklusive strålterapi [110].* Det verkar som att idén om *tumörförsurning genom hyperglykemi* inte uppstod förrän 1968 [111]. Den fick sin teoretiska förklaring som hyperglykemiska modifieringar 1969 [112], även om sökandet efter andra försurningsmedel fortfarande fortsatte 1970 [113].

Samtidigt bytte von Ardenne från extrem hypertermi till måttlig hypertermi (40°C) [114].

Därför *genomförde von Ardenne en ”måttlig omladdning” 25 år före världshypertermin.*

År 1969 startade han in vivo-experiment på möss baserade på kombinationen av hypertermi, hyperglykemi och mjuk röntgenstrålning [115] och rapporterade omedelbart den höga effekten [116].

År 1972 *presenterade Ardenne det fullständiga konceptet för ”selektiv fasvis cancerterapi” (sCMT) [117]*, där ”förlängd försurning genom aktivering av glykolys” först nämndes som den primära mekanismen för cancerbehandling, medan mild hypertermi (40°C) endast betraktades som en hjälpmodalitet.

[…]

* Följaktligen kompletterades von Ardennes koncept 1973 med den sista komponenten — syre-multistegsterapi, som betraktades som en multiplikator för sCMT.

* * Denna idé utvecklas nu aktivt, vilket innebär att von Ardenne återigen var 20–30 år före sin tid.*

* * År 1985/1987 övergav von Ardenne Selectotherm WBH + LH-konceptet och ersatte det med IRATHERM-konceptet, uteslutande baserat på helkroppshypertermi med infraröd A-strålning.*

* *År 1991 lanserades von Ardenne Clinic for Systemic Multistep Cancer Therapy (sCMT), baserad på von Ardenne Institute for Applied Medical Research i Dresden, vilket möjliggjorde systematiska kliniska prövningar.*

* År 1992 lanserades ett nytt system för extrem helkroppshypertermi, IRATHERM 2000, och 1993 slutfördes den slutgiltiga versionen av sCMT: extrem helkroppshypertermi + selektiv termopotentiering hyperglykemi + stödjande hyperoxemi.

[…fortsättning]

”